— Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.
Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till deras ringa aptit.
Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet.
— Tu vois, tu vois, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.
— Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade
Margot.
I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade.
Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla glas och skrattade och sjöng därtill.
— Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt, Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?
— Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon annorstädes och har gudomligt roligt.
— Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie