VI.
Accelerando.
Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning, att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än patetiskt.
Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min — så elegant i sin londonerdräkt — kände de sig helt skygga och blyga. Men han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri.
— Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena ben är sjukligt.
Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John.
— John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande, han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende.
Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga att ej uppoffra sitt eget nöje — och ingen kunde mera än sir John, njuta af ett sundt nöje — då en väns intresse fordrade det. Han var god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt, emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde henne.
— Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i flanellkostym.
Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor.