— Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt. Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa détails de ménage. Som vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då kunna de förlora sin smidighet.
Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de voro också fina, smala och förnäma — riktiga aristokrathänder. Han tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att evigt hvila.
Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder, som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt bekant — hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries skämtsamma ord — "Mademoiselle la Marquise" och då vaknade minnet hos honom!
— Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han var attaché vid franska legationen i Wien — en markis de Renaissan. — Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om han var en släkting till eder?
— Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert?
Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.
— Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt. Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap — hon rymde med min far, som var hennes musiklärare. Monsieur le Marquis de Renaissan och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig förlåta en dylik mesallians.
— Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta om samtalsämne.
— Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?
— Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt. Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för villebrådssändningen.
— Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en allvarlig tanke i hufvudet.