Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan närgången.
— Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.
— Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte gör annat — morgon, middag och afton — än sysslar med sina välgörenhetsinrättningar. — Får jag veta namnen på dem? bad han högt.
Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.
— Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.
— Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.
— Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.
Margot började skratta.
— Ah, jag skall vara mycket tålig — jag kommer inte att bannas på er.
Sir John reste sig för att gå.