— Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst. Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i ordning till middagen!
Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.
Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.
VIII.
Molto Furioso.
Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster. Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta honom och alt skulle bli bra igen.
Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord. Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck.
— Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er — inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig — jag tillstår att jag förtjänat dem; — men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot mitt straff, men vi måste förbli vänner.
— Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er — har ni begagnat er af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne — ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är.
Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta, men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande: