— Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er —
— Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet? — Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har värkligen begått denna förbrytelse. — Och nu, min bästa mademoiselle Margot — fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton — skola vi icke göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier!
— Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton, då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet — ehuru jag icke ens kan gilla det — så förhåller saken sig helt annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner, som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort anmärkningar, kommit fram med anspelningar — hon kommer troligtvis att föra det vidare, och människorna komma att tro — komma att inbilla sig —
— Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap med mig. Nå, är det någonting farligt?
— Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver. Hela världen vet, att det blott är en förevändning — att ni helt enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag uppmuntrade er, jag — jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som gjort en helig ed att alltid beskydda henne — vaka öfver henne!
De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt:
— Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna —
— Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej, nej, det är bättre att alt är slut — ni får icke mera komma hit.
Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande.
Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig förut sett däruti.