Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt — men när hon sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och torkade sina ögon.
— Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är så exalterad — så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir John! — l'aimer d'amour? Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af honom som vän — ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig — han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma — alt är dystert och tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot, Margot, hvad du är ovänlig och grym — nu började hon åter bittert gråta — grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet, enformighet och hopplöshet.
Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.
— Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder till någonting? Jag afskyr detta hus — detta jämmerliga, lilla, tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma elever. Jag hatar alt och allting utom sir John — och nu har du visat bort sir John!
Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på, tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af lidelsefulla tårar.
Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig sett henne gråta på detta sätt — så förtvifladt, så bittert. Hela hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid systerns fötter.
— Min lilla, älskade Margot — nej, nej, du får inte gråta så där!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! —
Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.
— Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och jag alltid varit så lyckliga tillsamman.
Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande konvulsiviskt.