— Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta, så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro, att jag är sorgsen.

Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse; men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt, hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon ännu icke kunde uttala det i ord.

Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade däremellan fram ömma ord.

— Ah, min Bon-papa chéri, du har ju förlåtit mig, icke sant? Je vous adore — je vous adore! Jag skall aldrig mera klaga — alt hvad du gör är rätt!

X.

Allegretto ma non troppo.

De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt, som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott, hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne. Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna uppmanade henne mera att spela på något af deras "at home". Alla löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. — Hon hade således icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns ord: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."

"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:

"Han var — han var vår vän — och jag har visat bort honom." Hans ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett ställe i en af de sånger hon lärt honom — ett ställe, där han alltid gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som blifvit afbruten genom detta känsloutbrott — nämligen att ordna och lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref — ett bref med en check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er. Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad räkning. Högaktningsfullt o.s.v." — Det var då det slutliga afskedet. Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha funnit situationen lika svår som hon.

Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.