Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne, ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg ännu tarfligare ut. —
Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter. Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro, huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.
"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.
Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.
Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf, för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett helt annat sätt? — Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån. Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen. Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar, Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med sitt lätjefulla lif:
"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."
Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen. — Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.
Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots ansikte, som förföljde honom.
I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross, fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten, att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom. Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"
I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga leende och sade — alldeles som de i går hade skilts som de bästa vänner: