— Nå, hvart är ni på väg?
Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans, medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan den aldrig förut visat sig där.
Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på de starkt trafikerade gatorna.
— Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande leende — hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är alltid så förfärligt rädd.
Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.
— Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans kontor är här i närheten.
— Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid? frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.
— Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar och jag har hittils icke fått några nya i stället.
— Har er syster spelat någonstädes?
Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.