Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.
— Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon offentligt — på en konsert — skapat sig ett namn. Hon längtar att offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre framgångar skulle icke stilla hennes längtan.
Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.
— Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd.
Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?
— Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan icke är omtykt i England.
— Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst icke komma och söka upp er?
Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:
— Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.
Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en gång — det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så mycket mera än de själf viste af — som fortfarande bådo: "Var icke ond på mig."
Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra af fruktan för hans misshag.