— Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i Comme à vingt ans. Jag fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten i den rörande sången — jag måste gråta, men icke i den underbara falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.
Han skrattade och Margot skrattade med — men det var ett skratt med återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert trots de gycklande orden.
— Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt, ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?
— Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga en omöjlighet.
— Men om —
— Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende, skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.
— Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?
Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon omöjligt kunde tvifla därpå.
— Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret, fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi träffats.
De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.