XI.
Mezza voce.
Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen. Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående när sir John skulle komma och hälsa på dem.
— Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre, att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din karriär.
— Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet II s' agit bien de cela.
— Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot tvekande, men jag sade, att det var omöjligt.
— Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt spel.
— Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se henne in i ögonen.
— Ah, je me mogue bien de sir John, utropade Valérie och befriade sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig. Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se en ljuspunkt!
Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta utbrott.