— Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på någonting, som aldrig kommer.
— Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du blott kunde få ett tillfälligt engagement, så —
— Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft, som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter? Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag, men jag är för olycklig.
Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en liten stund sedan varit.
Morgonen därpå kom det ett bref från sir John: "Bästa fröken Margot — jag tror, att jag redan nära nog kan placera min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år, lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet, nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första lektion om måndag."
En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att vidare gifva honom undervisning".
Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade betänkligt smält ihop.
Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam.
Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? — Valérie! Hon tänkte på systern — skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge? Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.
Valérie läste det och började skratta.