— Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros?
— Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom, ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade, att det var lika svårt som att hitta den blå rosen!
— Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.
Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon, hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina egna tankar för att lägga märke därtill.
— Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida, röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan lärare och elev förblir detsamma som hittils. Ciel! Hvad du grälat på den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack — med ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln öfver pannan — ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den.
— Men m' amie, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen. Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna! Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. — Ser du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval och sådana, som äro väl blandade.
Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades henne äfven, ty systern började skratta ooh sade:
— Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor, är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta sin krans, icke sant?
— Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå?
—Mon Dieu! Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de aflösa hvarandra.