Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck, som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg; hon spelade också piano — "Brillants morceaux de Salon" — och var mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf. Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon kläder åt fattigt folk.
Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om dufvorna på Brackenhurst.
Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna, mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt. Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked, och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata, för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus.
När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned.
— Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt.
— Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till förkläde åt er?
— Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni.
Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade, att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus.
— Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han halft förtretad, vi ha godt om tid.
— Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något.