Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla fall en smula öfverraskad.
— Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt Street.
Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar en grymhet.
— Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och klandersjuk värld vi lefva. — Därmed räkte hon honom handen och sir John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin vandring.
Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton. Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade hedersvakten.
Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om himlen förbarmade sig — nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag, att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka.
— Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i vägen för någon.
— Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned, du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig?
Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla damen lämnade belåtet förmaket.
Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon.