— Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke sant, mademoiselle? vände han sig till Margot.
— Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt, eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel. Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går bort, i stället för att hålla er sällskap.
Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den andra lilla dufvan kuttrande därifrån.
Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men sedan tvärtystnade han.
— Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina kusiner gå härifrån.
— Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det, svarade hon, men utan att ännu se upp.
— Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det.
— Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola vi taga om från sidans början!
Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i fickorna och svarade dystert:
— Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva vara det.