Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv. Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes elev brydde sig icke därom.
— Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er.
Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom vända örat.
— Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt; men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig — jag önskade, att alt skulle förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt.
Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned tangenterna, men dessa förblefvo stumma.
— Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag — jag vet icke, huru det kommer sig — men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan bli detsamma som förut.
En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det närvarande mot det förflutna.
— Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen väg ooh sörja för mig själf — ända sedan min mor dog, och det har aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt uppförande.
Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde henne att åter hastigt vända sig bort.
— Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit barn, då er mor dog.