— Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter, men af erfarenheten blir man klok.
— Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John förtrytsamt.
— Han — ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke draga nytta af sin talang. Han — nej, jag ville inte säga någonting om min far; han är ju dessutom nu död.
Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade han:
— Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några planer för hennes framtid?
— Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana Valéries väg skulle komma att falla på mig. — Hon sade detta så allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta besynnerliga yttrande. — Men olyckan är, att jag icke hittils varit i stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed.
— Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång säker.
— Tenez! Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon fundersamt.
— Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade Croft. Vet ni — jag skall skaffa mig upplysningar om alt — — får jag det? — och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett vågstycke — men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.
Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i alla fall värdt att göra försöket.