— Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.
— Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte hvilken tonart vi ha.
Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma tillbaka.
XII.
Allegro Agitato.
— Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde, hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt. Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John.
Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok; i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående.
— Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme.
— Hm, hm — jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? — Vi hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag undrar om han är likadan emot alla människor?
Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en viss förtrytelse: