— När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och försökte hjälpa oss. — Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade oss, och han försökte vara vår vän.
— Hå, hå! sade Valérie ironiskt. Tu y vas, ma petite! Vi ha nyligen bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och blef utvisad ur vårt hus.
— Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag, huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke.
— Tiens! Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda kinderna. Seså! — nu är du alldeles förfärad, icke sant? C'est égal. Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått, ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot — tänk det! — Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje.
Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir John.
Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam, ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker.
— Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?
— Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet.
Margot betraktade honom fundersamt.
— Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen att göra det?