— Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att skydda dem för all pekuniär förlust.
— Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt: — Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.
— Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt slut. —
Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för de båda systrarna.
Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt, och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af sällskapliga plikter.
Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter, eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin tid.
Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles bragte honom ur konceptena.
— Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken
Kostolitz är?
— Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket ryktbarare efter denna konsert.
Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt lugnt: