— Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?
— Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.
Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.
— Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?
— Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.
— Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes munterhet.
— Nej, så komiskt! sade de.
— När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa år vi varit bekanta med er, utropade den ena.
— Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt; hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville det.
— Och nu får mademoiselle — hvad var det hon hette — Karlowitz — er att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.