»Erik!» sade det. Han reste sig inte, men det gick en skälfning genom honom.
»Erik!» sade det återigen — helt nära, och någon tog honom på axeln.
Han vände till hälften på hufvudet, och där stod ... nej, han såg visst i syne — —
Men så gnuggade han sig i ögonen och såg igen. Ja, Herregud, det var ju Lena — Lena lifslefvande. Men så blek hon var!
»Hva’ är’e me’ dej, Lena?» Han glömde alldeles bort sina egna sorger — hon såg ju så bedröfligt eländig ut, hon, som alltid var så hurtig och glad.
»Joo, ser du, jag har int’ fått en blund i ögonen i natt utan bara sett dej för mej. Du såg så från dej ut, när du sprang i kvälls, att jag bara tänkt på, om du gjort dej nå’ ondt, och så fick jag int’ nån ro, utan måst’ opp hit. Och så tänkte jag» — hon gjorde ett uppehåll — »joo, se — jag tänkte — att, då jag aldrig fick svara dej, hur jag hade’ne — för Petter, som kom och ställde te’ otyg, så skull’ jag också göra det nu, om jag fann dej i lifve’.»
Erik visste ej om han drömde, och försigtigt — som rädd att hon skulle försvinna — tog han hennes händer i sina. Nej, nu ryckte hon sig inte lös, och lite rödare om kinderna fortsatte hon. — »Det ä’ nog bäst, att du komm’ ner te’ oss på Sörgården — om du ä’ så te’ sinnes som i går. Vi träng’ allt te’ karlhjälp ibland.»
Men nu hade Erik fått så pass sans igen, att han började förstå. Det var ingen dröm! Lena var det, som stod där framför honom och som hade sagt honom allt detta, medan han satt här med hennes händer i sina. Och i stormande fröjd lyfte han henne upp på sin arm, och så dansade han som en galning rundt om stugugolfvet.
Det var den dansen han tänkt på så mången gång — fastän aldrig hade han väl ändå tänkt, att det skulle bli’ till något.