Knifven låg i fickan, men, när han stack ned handen, träffade han istället på mors pärpaltar, och rent från vettet drog han upp en och slängde den midt i ansiktet på Petter.
»Där har du för näckpojken ... och där har du en för mor ... och där har du en på köpet, och där har du en, och där har du en till!» Och dask, dask — där sutto de nu alla fem paltarne fastsmetade på Petter, som hvarken såg eller kunde öppna mun.
Mor hade nog gjort dem stadiga och bra, men se, det hade frusit i dem på vägen, och se’n när värmen tog åt dem, blefvo de lösa och klistriga, kan en förstå.
Han stampade och slängde omkring sig som besatt af onda andar, och det blef ett skratt och ett väsen, som aldrig ville ta’ slut.
Men Erik hade lättat af sig det värsta sinnet och skyndade det fortaste han kunde ut ur stugan, fick skidorna på — och hemåt bar det, medan skrattet ljöd efter honom utåt lägdorna.
Först frampå förmiddagen kom han hem. Han visste knappt själf, hvar han varit. Hade åkt och åkt som en förföljd, och uppgifven af trötthet var han, när han kom fram.
Mor Karin blef helt förskräckt, när hon fick se, huru eländig han var, — och ingenting fick hon till svar på frågorna sina heller. »Herre jestanes» — mumlade hon bekymrad — »jag menar rent åf att skogsrå’ fått tag i andra hälften af’en — de gussrise’!»
När hon efter en stund gick ut ett slag i föjse — och Erik blef ensam — kastade han sig ned öfver fällbordet med hufvudet mot armarne och satt så — utan att röra sig — medan tankarne brände som eld.
Åter och åter hörde han Petters skamliga ord — och så skrattet som följde honom — —
Ja, visst var det åt honom de skrattat — honom — fattiglappen — näckpojken — — åh åh! Han stönade högt som i bittraste nöd.