Det hade blifvit alldeles stilla, både i stugan och utanför, och pojkar och jäntor skockade sig andlösa och halft förskrämda i förstugan — in tordes de ej.
Nej, slikt hade de inte hört förr, och det nästan kröp efter ryggraden på dem efteråt.
Lena hade ej tagit ögonen från Erik, och under spelet drog hon sig allt närmare, så att, när han slutade, stod hon tätt bredvid, och blicken, som då mötte hans, var glänsande och varm som sommarsol.
»Du ä’ allt bättre än de andra, du Erik!» sade hon sakta.
»Det ä’ om mej själf, jag spelt», hviskade han tillbaks, »och om dej me’, Lena, och nu veit du hur’e står te’ me’ mej, och ...»
»Jag tror trolla rid’ båd’ pojken och jänta», hördes Petters hetsiga röst; — de hade nog varit som förtrollade allesammans, men nu började de röra på sig och tala sins emellan — »Och för resten, din fattiglapp», fortsatte han, »har du int’ nån rätt te’ stå och locka och hviska djäfvulskap me’ Lena på Sörgården. Och spar du me’ trollkonstar dina — näckpojk dänna, för annars får du me’ mej å göra!»
Han hade kommit in i stugan, och alldeles ursinnig knöt han näfven åt Erik, som ingenting hann säga, förrän Petter började igen.
»Du veit kanske int’ hva’ dom säj om dej! Joo, du, jag skäll’ dej int’ näckpojk’ för assint’» han spottade föraktfullt, »för ser du, en gång innan du kom te’ — och hä frös så hä knakte i älfisen, och mor din va’ yngre än nu och fägre me’ — satt näcktrolle och tyckte hä drog nalta kallt, och så gick’en opp för å värm’ sej ett slag hos mor din — han visste nog ho va’ ensam i stuga. Haha — begrip’ du’et nu! Och se, att du ä eljest än annat folk märks nog på dej. Int’ kan du sup’ dej redigt full, och int kan du ta’ ett ordentligt nappatag en gång som en ann’. — Eller ä’ du för go kanske, din stråkhas ...»
Alldeles ifrån sig af ilska, måste han hålla upp för att hämta andan.
Erik stod där som förlamad. Han skulle kunnat slå ihjäl dem allesammans.