I detsamma vände Lena på sig, och hon såg så ledsen och allvarsam ut, att det rigtigt gjorde Erik godt, och utan att svara hvarken på ena eller andra sättet började han spela.
Visst lät spelet lite stillsammare i dag, men så dansade de i stället, som om det gällde lifvet. Tjo, skreko pojkarne och lyfte jäntorna högt i polskan, och de, som ej voro ute på golfvet, stampade takten, så det knakade i bjälkarne.
Klarinettspelman, som var oförmögen att bruka mun längre, försökte för ombytes skull med benen och var nu också med i dansen.
Vid fyratiden på aftonen, skulle det vara slut, och så skulle golfvet skuras och stugan fäjas, innan man skildes åt.
När Erik drog sista stråktaget, voro visst också mest alla nog så belåtna för den gången.
Nu bars vattenämbar, såpa och tvagor in, och fyra de starkaste jäntorna togo till med att skrubba och gno — fastän inte var det just stort med krafterna nu. Den andra ungdomen höll till i kammar’n och förstugan.
»Kom in spelman och spel’ en låt om fingran’ håll’, så går’e lättare me’ arbete’!» ropade en af dem som skurade.
Erik såg ut att fundera på något.
»Jaa, jag ska’ se te’ att få fram e’ låt och hä en, som I aldrig hört förr», och med en blick bort åt Lena, som stod i förstugudörren, började han spela.
Ja, det blef alldeles så som han hörde det nere på forsnabben. — Först sakta som ett sus kom det fram under stråken — se’n starkare och klarare. Det var som gråt och längtan så vekt och sorgefullt — se’n blef det som lock af tusende fåglar ... Och det steg och steg och blef till ett jubel, som tonade likt starkaste klockeklang — så sjönk det igen — djupare och djupare, längre och längre bort ...