Men efter det såg Lena ej åt honom, och hela den dagen var det, som om hon aktade sig att komma i närheten af honom.
Petter hade stått bakom dem och såg nogsamt, hvad de två hade för sig. »Nu tog du allt miste, Näck-Erik» — hånade han skadeglad.
»Och du, rödhår, tittar kanske miste, hur du än bligar!» Erik var så ond, att det kokade i honom, och utan att säga ett ord till Lena ryckte han åt sig fiolen och började spela igen. Och han spelte så vildt, att det var ett under, att strängarne höllo. Och fart blef det på dansen, fastän inte så i ett flängande som dagen förut. Trakteringen började också verka sitt till, och glåpord och puffar, fnitter och nojs skulle hafva sin tid med. Ett tag höll det på att arta sig till ett ordentligt slagsmål — det var förstås bara om ett strumpeband — men det blef till ingenting — dunstade bort i surret och dammet.
Öfver och igenom alltsammans ljöd Eriks fiol. Klarinetten hade nog så svårt att hålla tonen nu, då läpparne på spelman voro så illa i olag. — Den natten höllo de ej ut så länge, och det fanns nog dem bland jäntorna, som kände sig lite konstiga och ledbrutna, när de skulle ut i föjse och mjölka om morgonen.
Men ingen gaf sig, och se’n ansikte och händer blifvit afgnodda i det iskalla brunnsvattnet och morgonmålet undanstökadt, bar det af igen till lekstugan. Det var nu sista dagen, och den började med ett oherrans lif i snödrifvorna. Öron och ögon murades igen med snö, och gudnåde den pojke, som många voro danna i. Han blef till slut som en stor snöklimp, och snö fick han både bak och fram innanför halslinningen. Det gjorde förstås ingenting, och morgonfriskt var det, och våta blefvo de ju i alla fall, när det bar till med dansen.
Erik hade hittills hållit sig undan, och när de nu stormade in i stugan, danslystna och lifvade, satt han på sin plats och stämde fiolen.
Han kände sig bitter till sinnes i dag, Erik Spelman, och ville helst, att det skulle vara kväll och slut på alltsammans. Trött var han också. Men det var som om han fått sig ett piskrapp, när Petter skrek åt honom: »sitt int’ där och gnid och gnäll som en gamm’ tupp utan dra’ te’ me’ bästa låten — för se nu ska’ jag och Lena i dansa».
Det blef ett skratt och skoj — de flesta sågo nog, huru pass sams Erik och Petter voro.
Om Lena också skrattade, det kunde inte Erik se, då hon stod med ryggen åt honom.
Men hvit i ansiktet blef han, och vreden tog honom, så han ej fick fram ett ord. Hade han inte lofvat mor att aldrig ge’ första slaget, skulle han svarat Petter med ett knytnäfvenyp öfver hans leda mun.