Mest hela tiden, som Erik suttit där och spelat, hade han följt Lena med ögonen, men hon såg inte ens åt honom, mer än då hon helsade. Och — som vanligt — voro pojkarne om henne som fiskar kring ett bete. Det var då förstås ingenting att undra på heller. Hon var täckelig att se på, högrest som hon var och kraftig till byggnaden, med ett käckt ansikte, där ögonen ibland lyste som solsken och ibland gäckade i kapp med munnen.
Erik tyckte dock, att, när hon satt och grundade öfver något — ja, som den gången han spelte i somras — då var hon allra likast.
Värst efter henne var Karl Jons Petter. Han var visserligen rödhårig och skelögd, och när han tittade på Lena, for ena ögat åt spiseln och det andra åt gästgifvarens Emma — eller hvem som satt i vägen för’et. Men se far hans hade ett stort, välskött hemman med ägorna intill Sörgårdens.
Han såg som säker ut också, och Erik kände en stockning i bröstet, hvar gång han dansade ut med Lena och konstrade och gjorde fukter för henne.
Sedan kaffet var drucket, gingo de under stoj och lek — så’nt rår en alltid med — för att sofva ett slag.
De, som voro hemma i byn, gingo till sitt. De inbjudna bodde inne lite hvarstans, och spelmännen lågo i lekstugan.
Vid tiotiden efter morgonsysslorna skulle man mötas igen — och så var det att fortsätta.
Till en början gick det då lugnare till, och mest gjordes danslekar så länge dagsljuset varade.
För en stund fick Erik lägga bort fiolen och vara med. Han tog då mod till sig och bjöd upp Lena till en danslek. Men många ord blefvo inte sagda mellan dem, fastän Lena nog såg ut att vilja skämta som vanligt. Sedan det varit deras tur att dansa ut, tog Erik — utan att rätt veta hvad han gjorde — fast i handen hennes och höll den så hårdt, att hon måste rycka till för att komma lös.