Det var som gråt och längtan, så vekt och sorgefullt — se’n blef det som lock af tusende fåglar, och det steg och steg och blef till ett jubel, som tonade öfver forsen likt den starkaste klockeklang — så sjönk det igen — djupare och djupare, längre och längre bort ... — Se’n hördes ej annat ljud än bruset af vågorna. Och när Erik helt kom till sig sjelf igen, var dimman borta och forsen såg svart och hemlighetsfull ut.
Jo, nu hade han att spela efter! Och säker om vägen styrde han skidorna uppför och utför backar, ginade öfver älfven, där den gick som krokigast och var framme vid lekstugugården, just när den andre spelmannen satte klarinetten till mun och blåste förelöpningarne.
Ett par pojkar, som voro heta på dansen, snurrade redan om på golfvet, gjorde piruetter och slogo hälarne i golftiljorna så det blef märke efter.
Och nu blef det ett lif i stugan, ska’ en tro, när de fingo syn på Erik. Kaffe skulle han då först ha’ och en sup med förstås, men se’n var det att börja med spelet. — Det var inte värdt att öda bort tiden, när julen skulle dansas ut.
Och dansadt blef det den kvällen: vals, polska, polka och kadrilj, tätt efter hvarann’ utan hvila — — —
Tvi, spottades det i näfvarne, och iväg bar det, så att dammet stod som en rök, och grenljusen fläktade och stänkte taljen vidt om. Ingen hade just tid att säga många ord åt den andre heller. — Men så spelte också Erik, som voro han besatt, och någon trötthet kände han ej utaf.
Klarinettspelaren följde nog med så godt han kunde, men när klockan var fyra på morgonen, var det stopp för stackarn — munnen var styf som läder och stod tjock och stinn som efter getingsting.
På maten tänktes ej mycket — men hembrännvinet, som det fanns godt om, togo de allt en klunk af emellanåt.
Jäntorna började pusta och oja sig fram på morgonsidan, och så sattes kaffepannan på. Det smakade något te’ bra, kan en förstå, efter slikt arbete.