Västen och bäst’jackan hade nu kommit på, och sedan fiolen — inknuten i en rödrutig duk — var fastspänd öfver axeln, nickade Erik adjö.
»Adjö då och hälsa, och blir du hungrig på vägen, så jär ä’ fem pärpaltar i näsduken hänna.» Och med mycken omsorg stoppade mor matsäcken ned i jackfickan.
På skidorna gick det nu med fart för Erik — utför backar och gärden. Kylan, som varit svår alltse’n jul, hade slagit sig, så det var bara lusteligt att fara fram där öfver snön.
Det började skymma på, och röda skyar — som glödde likt eld, där solen gått ned — kastade en underligt varm glans öfver allting. Dimman steg upp, där älfven gick öppen, och var som hvita slöjor, genomväfda med rödt. Och Erik vände skidorna — utan att just tänka därpå — ned mot forsen. Han hade aldrig varit där se’n i höstas.
Om den nu bara hade en riktigt trolsk låt att lära honom ändå!
Han kom ihåg, huru — en gång, när han på en dans i somras satt och spelte för sig själf — Lena hade blifvit alldeles stilla och sett så konstigt på honom, ända tills han slutade. Då sade hon bara — »du spel’ allt vackert du Erik. Det ä’ alldeles som lärkalåt». —
Det var ju ingenting att ta’ sig nära af, men hon brukade aldrig säga något allvarsord åt pojkarne, utan dref och skämtade med dem för jämnan. Och pojkarne togo till godo de, fast hon var nog så morsk ibland, — men så var hon också enda arfvingen till Sörgården och hade bara moran i lifvet.
Stödd mot skidstafven, stod nu Erik där nere på forsnabben och tänkte öfver allt detta, och hur mycket bättre det vore, om Lena inte hade någon gård alls. — Nu var det som om fjäll och sjöar lågo emellan dem. — Men, huru det än var, skulle han i alla fall locka fram det bästa han kunde ur fiolen den här gången för att se, om hon brydde sig om’et mer.
Och som han såg ut öfver forsen, var det liksom om något skymtade och blänkte i dimman där nere. Erik kunde ej se, hvad det var, ty de röda skyarne hade bleknat, och en skarp, gulröd strimma längs efter bärgsryggen gjorde blott skymningen dunklare.
Men så hörde han — först svagt som ett sus, se’n starkare och klarare — de underligaste toner han i sitt lif kunnat drömma om.