Sedan, när han började spela till dansen på lekstugorna, voro de alla ense om, att ingen hört slikt spel där i bygden förr. Det nästan ryckte och slet i benen på gammelfolket med, när Erik började knäppa på fiolen — men nog trodde också mesta delen, att han lärt konsten af »honom» där nere i forsen.
Nåja, han nekade aldrig för’et heller, när någon talte på’et. Han bara småskrattade och såg illistiger ut.
En gång — strax efter jul — skulle Erik till grannbys och spela. Det var till tjugondagslekstugan, och han visste, att där skulle gå hett till, och i tre dagar skulle dansen stå.
Då gällde det att ha’ fiol och armar i ordning och att kunna sitta där och spela och spela och se, huru pojkar och jäntor svängde om med hvarann — glömma att en sjelf var ung och att det fanns någon, som — — — hm, »hä gäll’ nog aldrig te’ tänka på det,» sa’ Erik för sig själf, där han satt på vedbänken och synade sin storrutiga helgdagsväst. Och så tänkte han om och om igen på samma sak: att han skulle träffa Lena från Sörgården i kväll, och hur ledt det kändes, när pojkarne foro åstad i dansen med henne — men så godt det skulle vara att själf få ta’ henne om lifvet och svänga om ... Den dansen skulle allt spelman få hålla ut med!
Mor Karin stannade rockhjulet. »Pratar du för dej själf, eller sa’ du någe te’ mej?»
»Jaa, jag sa’ bara, att det va’ int’ lönt låta sugga lefva länger, nu, då korneftermjöle’ ä’ slut ...» Erik smygtittade på mor, som suckade tungt och började spinna igen.
»Du ska’ int’ sucka för det mor, för se nu går jag och spel’ ihop ficka’ full med slantar, och ta’ mej näcken ...»
»Tyst pojk’ med näcken! Jag tror han redan har dej te’ hälften, och jag är som vettskrämd, hvar gång, du sitt där ute på forsnabben och lyss och ser ut som om du hörde det ingen ann’ kan höra.»
Mor Karin reste på sig med en skygg blick ut genom fönstret, som vette åt forsen till.
Men Erik bara skrattade, så att tänderna lyste. Om det var vid tanken på spelslantarne eller åt mors förskräckelse för näcken eller åt något annat är ej så godt att säga.