Det var för många år tillbaka. Gammelfolket, som sitter på undantag, talar gärna om dessa gångna tider, när de om vinterkvällarne trampar rocken och täljer spånteträ vid den öppna spiselelden. När lågorna flamma upp mellan den nypålagda veden, synas rynkorna väl i de gamla fårade ansiktena, och hvarje rynka gömmer ett minne.
På den tiden växte Västerbottensskogarne högre och kraftigare än nu — den ena skyddande den andra — och timmerafverkarens yxhugg föllo ej så tätt och skoningslöst bland lifskraftiga, kådiga stammar.
Umeälfven skummade sin väg fram vild och fri, hvar den bäst behagade. Vatten från otaliga fjällbäckar längtar till hafs, och i sin yrande färd rifver det med sig stora stycken af bondens tegar.
Nu tvingas älfvarnes vatten den väg människoviljan stakar ut — mellan skyddsbyggen och långa timmerbommar —, och Näcken och allt älffolket hafva flytt — man vet ej hvart.
Men på den tiden fanns det både skogsrå och tomtar, och när månens skifva full och glänsande gick upp öfver bärgskanten, smög sig Erik Spelman ned till forsen för att lära någon ny låt af Näcken, som satt därute bland stenarne och strängade harpan bakom en fin dimma af vattenstänk och skum.
Strax ofvanför, vid foten af bärgåsen, låg stugan, där Erik och mor hans bodde. Liten var stugan och mager jordlappen, som skulle föda deras enda ko. Men när mor Karin började sucka öfver, hur tungt det är att vara fattig och utan annat stöd än en speltokiger pojk’ till son — då tog Erik fram fiolen och drog till med så lustiga låtar och hade så många konster med stråke och strängar, att det ibland lät som fågellock, ibland som skratt — och då måste mor skratta med. Det var alldeles — fast omvändt förstås — som när Erik var liten och skrek och grät. Ville ingenting annat hjälpa, måste mor sjunga — var hon än aldrig så tung till sinnes — och då blef han glad igen till nästa gång.
Under loppet af sträfsamma år blef mor tunnare och mindre, och Erik växte upp, blef stor och stark. — Och när mor slutade sjunga — det var när far dog — var Erik så slängder i fiolspelet, att det knappast märktes därinne i stugan, hur tyst mor hade blifvit.