Det var — att döma efter det yttre — en stor bondby. Gårdarne, rödmålade och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan de kommit — som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och pärlandet.
Längst nere vid ån fanns ej en enda gård — endast äng och vajande sädesfält.
Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid — mörka och kraftiga — och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen.
En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under längtansfullt råmande.
Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt — ibland så svagt att det gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just där bortöfver med höga och tvära stränder. —
Här vore godt att hvila ut efter obygdens ensamhet och mödor!
Här måste människorna vara lyckliga och glada.
Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt blinkande ögon.
Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit.