Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i ett litet torrt skratt.
Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål.
Min mening hade ju varit att gå in här för att få stanna ett par dagar och hvila ut. — Ja, det gjorde jag också — när sången upphörde.
Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete.
I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller.
Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade snurror — en bakom hvardera örat — och med ett par konstiga mörka ögon sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt.
Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge — men det var äfven någonting hos henne, som väckte intresse — något vilsekommet, hjälplöst — något där bakom.
Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne den underliga sången kommit.
Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet, lät hon fullt redig och såg klok ut också.
Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut.