När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen, följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.
Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men det kom öfver henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och pratat bara det galet var.
»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» — Moran nickade mot mig, där hon stod och gräfde i pärlandet.
»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’ — då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na — för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.
I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron.
Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och sade med en blid, litet darrande röst — »En mått’ väl snygg’ sej nalta, då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» —
Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet, som tänkte hon: — hvad ä du för en?
Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så gripande och tungt, att jag måste tänka: — stackars tok-Johanna! du har det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!
Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt och snyggt.
Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.