Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.
Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag henne sjunga eller ens gnola nu.
Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.
Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i pärlandet.
Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och vildmark.
Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt — hon syntes så lugn och belåten nu — utan hoppades jag, att den skulle komma af sig själf — historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.
Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.
Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och stucko i värmen.
När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en stickstrumpa i handen.
Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats bredvid mig.