Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor och ängsvial!
Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon sporde — »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»
När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:
»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»
»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju också.»
»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» — stickorna gingo blixtrande fort — »men hä jär så olycklitt lång från ån — och si, ja’ vill te ån! Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»
»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»
Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla minnen — fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.
Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än vanligt.