»Om ja’ ä’ född ve’ ån? — Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’ å dom onda — hm, om I visste hur ond’ dom va’!» — Hon såg på mig, och det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt — —

»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne — hur ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf, fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån forsen hördes som ett aflägset surr — den kvällen dock ovanligt tydligt.

Det bådade rägn och ruskväder.

»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen — många år — ja’ håll på glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben — ser I, han drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. — Jaja, hä’ va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ — I skulle sett’na, Eva, nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e häggblomma ä’ lik e kattfot. — Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’ kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de andran’ å hä fast ho va’ fattig — —

Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran te’ kvälls me väfninga å slikt — för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås, ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ — I vet me’ örter å sån’t. — Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i tjänst, så var’e som om hä’ int kunne gå för sej. Ja’ halte å halte, å jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e styttje opp i sjuttente åre’ då ...

I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’ glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon satt bredvid mig och talte om sitt barn — hon var inte arm och tokig i det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’ människ’ som på den flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’ I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. — Var’a glad så sjöng’ na, å hade någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! — — —

Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i de’ också va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt hufvurvill’ — å slå arman’ om mej å säga — att ho’ va’ så hjärtegla’, å att mor va’ de’ bästa ho visste — — —»

Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.

»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så hänna å blunner — men I blir visst trött te’ höra?»

»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»