»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... — Jo, ser I, samma vår som Eva fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl, svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta jär int’ te’ undra på, så som ho va’ — å ja’ såg nog, att’en allt oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. — Men så gjole’ högmode mej blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de andran, å att där dom stupa’ sku’ ho stå, fast ho bara va’ e fattig backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att den sommarn’ var’a bara vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. — Gud hjälpe mej usla människ’ — ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n — hä va’ e vecka före Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. — Ja’ hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. — Eva höll på ta’ ner väfven — men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt — å så fort ja’ kom’ mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.

Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas — se’n fick tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. — —

Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett — mor, mor, mor — hjälp mej, mor! — Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’ stackars usla kryp! — — —

Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å lär’ sej te’ bonne. — Hä va’ e fett styttje för e så’n — å va’ nog hä, som han räknat ut me’ trolltyga sina. — Men hos oss blef’e värre å värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen — utan ho va så olycklitt dann i karl’n, så hä va ändå värre te bära. — Ja, hä gick då som hä skulle — hovaligen så’n vinter hä va’ — å på vårsia fick då Evastackarn e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu — int så myttje som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart va’ han me’, men int’ ögan’ — dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ — och iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera — å om de ho hade i tankan’. — Jaja — ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’ int’ bätter värd — och aldrin for’a mej om halsen mer heller! — — —»

Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. —

»Håja! Herren sparde mej int’ den gången — hä blef aldrin nog — — ja, hva’ var’e ja sa’?» — — —

Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon fortsatte: »Ja visst ja — så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu — Svart-Jossi — å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en — som väl va’ — men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’ int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’ opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»

Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten skakade och darrade som i frossa.

»Hvilken olycksdag! — Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade gått opp i backen te pojken. — Så fick ja höra’na sucka så okristlitt tungt — å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på armen.»

»Hör nu mor» — sa’na — »ä’n int bra lik far sin?» —