»Ja’ kunne då int’ säga annat än ja te’ hä. Då såg’ na på pojken riktigt noga å såg som så konstitt på’n — å så sa’na — »I måst’ förlåt’ mej mor — men ja’ vill int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’ göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ — ja’ ä så olyckli, att ja kan int länger — — —
Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a ute på stenarmen — me’ pojken tätt te’ bröste — å därifrån ut i ån — å så utför forsen — — —
Mej fann dom liggande som dö’ se’n — där ve’ ån — jaa, ja’ veit int’ — ja va’ kanske dö’.»
Nu var det där igen — vanvettet i blicken — tokilet — och nu på allvar. Hon böjde sig mot mej och hviskade — »dom sej att ja’ ha’ hugge’ tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa — han me’ — men dom säj så myttje — — — —»
Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen, medan ögonen stirrade dödt —
»Se — dänna komm’a — å pojken har’a på armen. — Hovaligen, hva’ vattene’ rinn’ om dom! — Tyst, så ho int’ ser oss! — Mor hennes väntar me’ torrt — låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta — —»
Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn — och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga — först sakta, sedan högt och skärande:
»Nu skall jag till kyrkogården gå,
där hafver jag man och barn,