där plockar jag blomster och gröna de strå,
Hvem skall väl den brudkransen få — —
hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor — jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’ mått’ ha’ dom i luten en gång te, — En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’ på nå’ godt — hihihi.»
Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron. —
En begrafning.
