Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset, däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.
Olles lif kunde nog — trots sjukdom och plågor — hafva varit gladare än det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de rikaste bönderna i byn.
Själf hade Olle i morsarf fått — förutom lungsot och skrofler — flere tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik Jons’mor inga barn fick — hon var vissen och torr som fjolhässjadt potatisris — och han bara hade en äldre bror att dela med.
Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan. Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af bekymmer.
Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den ingeniör, han var i arbete hos! Och det fastän han själf — stackarn’ — knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.
Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl — om någon rättvisa funnits till — blifvit åtminstone svägerska till Olle.
Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med — men, när han så kom att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej passade ihop med Annas hvita skinn.
Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.
Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning — och lätt arbete till — hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och sig själf på köpet.