Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort öfver det heller.
En Anders, brodern, hade långa tiden — innan han somnade om kvällarne — legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef tillsammans — och så med alla årsräntorna till. Och det första han smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där han låg.
Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det var efter kyrkvärdens son.
Erik Jons mor tänkte för sig själf — att då hon nu var kvitt de lea åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.
En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva bodde de i bryggstugan, så att något graföl hemma kunde det inte bli’ af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans — hvad kalaset beträffar — om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.
Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och in i hennes dragkista — utom alla de, som vid det tillfället rullade åt andra håll — måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå — att en Olle hatt’ bätter vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.
I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster Kristina — det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.
Hon var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle — och hade nog alltid tyckt det vara synd om honom — men nu hade hon inte stor tid att tänka på det, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.
Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.
I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd, smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade kommit.