Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både död och lefvande komma — granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.
Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid grinden.
Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med bärlakanssnibbarne.
Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad uppför gården öfver finhackadt granris — här och där uppblandadt med gulnade löf — där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.
Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu Olle färdig till likskiningen.
Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn — han gick nästan lite i grönt, han med — men en geraniumskvist, som moster stuckit i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och vacker där nere i fukten.
För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.
Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än att den var riktigt laggrannt tillställd.
En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i jorden.