»Men jästanesligen» — hördes en röst — »när hä var så ulusteli’ mä e’ määnsk’ bara ätter e’ veeck’ — hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»
»Hä kan je sääg» — upplyste en ann’ — »för si je haad e’ faster som bood nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’ ta’ sej öfver myran och träska — och si, då tog kärn’ henses och salta på’na — ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula, sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» —
»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet, innan det bar af till grafven.
Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.
Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’ sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och snart var kaffedrickningen i full gång med påtår — och kask åt karlarne — och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som, när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner, och bad a’ mor ta’ reda på’ne.
Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser — om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket som gick åt till förningen, det vete Gud allena.
Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och — hviftande med en hvit duk — gaf tecken åt ringaren att börja med klockorna.
— Bing — bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket tillbaka i alla ansikten — det hade så småningom försvunnit under kaffedrickningen.
Liksom tvekande började man röra på sig.
Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle. Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd — nästippen var mest alltid som röd af sig.