Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde skäligen inte vara så stor, då sonen — som sagt — i alla dagar varit för usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och doktorering hade han kostat modiga pängar.
Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig slant i jorden för att aldrig mer taga upp den — och det kunde nog på sitt sätt kännas svårt.
Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen föllo på Olles ansikte — »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej, där’en ligg!»
Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista hvilorum.
Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.
Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull, och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.
En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.
Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de öfriga återvända till grafölsgården.
Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster, blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage — och så gingo de ju fram öfver finhackadt granris.