»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n — för int’ hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» — Det var Karl Pers Kalle, som temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en klunga veko in genom gårdsgrinden.
»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter de hänne kalase — ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» — hördes från en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i detsamma — röd och varm — kom ut från salen och till alla utevarandes glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan börja’ — å varsågo’!
Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor — och pepparrotkött med potatis — och blodpalt med mjölksås — och lika tyst var det nästan som där ute på kyrkogården. — Maten är då också någonting, som det kan löna sig att tiga för.
En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle vara ordning med det och slickade tallriken så ren — att inte var det mycket att diska efter honom.
Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.
Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.
Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in. Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog många, som togo sina tre tallriksfyllor — och slickade af skeden likafullt.
Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli heller — och se det hade han då räknat på — att togs det till regelt, så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.
Pastorn reste sig nu — tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.
»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» — hördes en röst i förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan, körde klacken i väggen, så att pappen sprack.