»Håll trutamente, din vettvilling!» — och den glade fick en knuff i ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.
Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken — att höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån traktering mer, hva’ honom angick.
Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu — sedan bordet var afdukadt — skulle kaffet fram igen.
Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som nappade åt sej två.
Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna — som höra till hvarje hederlig begrafning — fanns där då intet spår kvar af någon slags sorgmodighet.
Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han i alla fall gifvit sig i leken, och så var det någonting, som han själf inte ville försaka, där det kunde fås.
Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.
Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.
»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» — skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt gården på ett ben — »hurra för bränndevine å för en Olle!» —
»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke me’ de’ saam» — föreslog en annan.